Om solen överger denna rosengård
För att upplysa jordklotets andra sida,
Flyttar sig likväl aldrig din kunskaps sol:
Dess öster är endast själen och synen.

Djalal-ed-Din Rumi, övers. E. A. Hermelin.

…kraften och svänggungan är dina bästa fiender.
Lusten vill sig själv.
Smärtan infekterar.
Hemligheten är bunden i knuten.
Svänggungan.
Kramar ur.
Lögnens labyrint brinner ned
till sanning.
Länge avvaktar lusten däri.
Gång på gång.
Syndromet hostar nedfall av klichéer −
”hemligheter”.
Gränserna finns inte mer, oaktat att de
redan före inte fanns.
Processionen skrider runt sig själv,
av vägledande isljus,
vaktad av svänggungan −
alla talar om ingenting.
Värmegraden, på gångarten, är hög,
naturligtvis, hälsar Ariadne muntert
betraktande kaskaderna av briljanta former,
vilka i lufthavet som svarta röksignaler
bolmar kliché på kliché in i
ögonblick efter ögonblick.

…det sjätte sinnet, en dirigent.
Utan motiv!
Det sinnet, hittills utan åhörare,
men åhörarna kunde höra, driver fram
svänggungans melodi.
(Denna förödande granit,
så vacker och ondskefull,
och jag vet det inte.)
labyrinten på kreta, ordtrappor
byggda av dynamit och frihet,
rymmer ett obestämt antal svarta hål,
är en nedstigning i sjätte sinnets orkesterdike.
Hur det är där vet ingen −
men där nere,
i orkesterdiket,
besynnerligt nog,
huserar sedan begynnelsen
även maktens stjärna
dirigerande sina sövda instrument −
det kan Ariadne meddela
sedan länge av melodien upplyst
uthärdande det outhärdliga oväsendet.

…kosmos kraft
gnistrar i drömmen
fram en glimt
av en stjärna
på andra sidan bron.
Men navigering i isljus,
bort från bron,
av hemligheten möjlig,
i utbyte emot leenden,
dödar viljans ljus,
har lett färden
fram till en punkt
där fri från
längtanssmärtan
fixerad av en passarspets
oförmögen till fri till
en livslång fångenskap
en lidande cirkel
av smärtornas smärta dragen
ligger beräknad i kroppen -
stjärnans ljus har fryst till isljus −
av viljans mörker.
Ariadne, efter alla dessa mänskliga sekler,
av tillkämpat vetande, riktigt vetande,
en metod, är på en gång förbryllad
och rent tacksam över att vara uppe
på bron och på väg mot frihetens stjärnbild.

Nu får ni väl, för Djävulens skull, sluta upp med att häda...

svarta hål – idyll
i språkets universum,
som drar i sig allt...

solen värmer på
självskadebeteendet,
som bränner kroppen...

integriteten –
hänryckningens kära vän
misshandlas till döds...

ruset ersätter
integritetens längtan
efter hänryckning...

"Om målet ännu fattas mänskligheten,
fattas då inte mänskligheten själv?"^[1]

"I am not a man, I am dynamite.",
Friedrich Nietzsche ur Ecce Homo.

Jag aldrig har gått över bron, det vet jag,
mitt "minne" säger mig det, men jag kan
inte gå över bron igår.

i tråden är, av
ett slag av cymbalerna,
dygder av knuten...

syndromet väl belyst
orsaken klädsamt djupfryst

mången det var som vann blick
få över bron gick
mycket om din strid kan tyckas
att du gång på gång misslyckas
ingen fann frid
utan denna grymma strid
att du åter av viljans ljus må värmas
viljans mörker måste då från Livet fjärmas
bedra nu inte mer!
varför sker det som sker?
lyrans ömtålighet
förmår inte mer återge vänlighet
lyrans skada är svår
den ljuder blott sången syndromets sår
som längtar blomma vår
ditåt, där sången bär dig fram i ren takt,
av suverän makt,
finns Din viljas ljus

den armerade betongen
har gjutit in själen
betongen hindrar fångarna
att nå fram till viljans ljus
från en form
som drivs av solen
och är rymningssäker
när dynamiten gjort sitt
väntar, med oändligt tålamod,
viljans ljus
på att fångarna,
de kan inte spränga sig fria,
ska skratta sig själva
ut ur den kortslutning
de blint dömt sig till
att uthärda

Den ensidigt individualistiska psykologin lika med den ensidigt kollektivistiska psykologin leder med tragisk konsekvens lodrätt ner i den dödsbringande relativiseringens botten-
lösa avgrund som är ett kärr av hyckleri...

f(knuten) = nihilism
f(nihilism) = "Den banala ondskan"^[3], kollaps, ...