labyrinten på kreta
– en odyssé i kroppens labyrint –

Aforism 125

Den vansinnige. − Har ni inte hört talas om den där token som i ett anfall av vansinne tände en lykta mitt på blanka förmiddagen, rusade ut på torget och skrek utan uppehåll: ”Jag söker Gud! Jag söker Gud!”
   − Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort?, sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge?, sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? Emigrerat? − så skrek och skrattade de om vartannat.
   Den vansinnige störtade mitt in bland dem och genomborrade dem med sina blickar. ”Vart Gud har tagit vägen?”, ropade han, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom − ni och jag! Vi alla är hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? − även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött − vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara dådet värdigt? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!”
   − Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade.
   ”Jag kommer för tidigt”, sade han så, ”min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring − den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningar behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor − och ändå har de själva begått den!”
   − Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo (giv åt Gud den eviga friden). När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: ”Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?”

Aforism 125, ur Den Glada Vetenskapen, av Friedrich Nietzsche. Översättning: Carl-Henning Wijkmark, © Bokförlaget Korpen 1987.