labyrinten på kreta
– en odyssé i kroppens labyrint –

Ariadne ur Sju Ensamheter

o Ariadne
du är en labyrint:
hur kan man komma ut ur dig,
hur kan en kvinna
föda barn vid liv?
Ty trång är porten, vägen smal:
så står det skrivet.
Din Herre har väl känt dig
- eller sig! - på magen:
hur var det med det där revbenet
i hans lustgård?

o Ariadne
du själv är labyrinten:
din älskare förirrat sig i den.
Den tråd du tvinnar
har han tappat bort.
Vad nyttar honom nu
att inte mera jagas av ett rovdjur:
han är ju själv ett rovdjur,
ett moralens monster!

Du har små fina öron,
en labyrint i dem!
Du har ju mina öron!
Ett eko där:
måste man hata
innan man kan älska
sig, dig och mig?
Jag är din labyrint…

Så vill du inte lida med
när du vill älska?
Och du är ledsen på ditt medlidande:
att människornas son gått vilse hos dig −
Din sista kärlek: vill den vara
oändlig lust?

Måste man då vara Gud
om du ska älska?
Man är inte avundsjuk
om man är Gud,
om inte på andra gudar!
o Ariadne, jag älskar dig!

Så sjung en ny sång för mig
ty världen är förklarad
och alla himlar ler molnfritt
− den Korsfäste…

Å nej, min Ariadne
jag är ju Dionysos
mot den Korsfäste:
"min Gud min Gud
varför har du övergivit mig?"
Han som för dig var hjälten,
moralisten!
Han är det inte för mig.
Har du bara öra för mig
så har du ju mitt öra
vår labyrint, vårt nystan
DENNA värld…

Ack, så ge mig då vansinne, ni himmelska!
Vansinne, så att jag äntligen tror på mig själv!
Ge mig delirier och kramper,
plötsliga ljus och förmörkelser,
inympa skräck i mig med frost och glöd
så som ännu ingen dödlig känt och förnummit,
med dån och uppenbarelser
låt mig vråla och gnälla och krypa likt ett djur:
bara jag äntligen tror på mig själv.
Tvivlet slukar mig,
jag har dödat lagen,
lagen skrämmer mig, likt liket skrämmer allt liv:
är jag inte mer än lag
så är jag den mest ömkliga av alla.
Den nye anden som är i mig,
var kommer den ifrån, om inte från er!
Bevisa dock för mig att jag är en av er!
Allena vansinnet
bevisar det för mig…