Homeros-Iliaden, Ariadnes dröm

labyrinten på kreta
– en odyssé i kroppens labyrint –

Tråd		Ariadnes dröm
1	-320	Hjälten Akilles går miste om flickan Briseis som han hade blivit lovad till av den mäktige kung Agamemnon efter ett gemensamt och mödosamt fälttåg.
2	5	”den svekfulla Drömmen” bereds så plats, av guden Zeus, inuti ett förnämt rum av gudomlig endräkt i kung Agamemnons hjärta, för Sömnens skull. Drömmen intog med en himmelsk ljuvlighet hans hjärterum under gestalt av åldringen Nestor, som ägde stor aktning hos Agamemnon. Drömmen tillskyndade att denna dag kunde staden Troja enkelt erövras och bringa seger och ära åt grekerna, achaierna, och elände och sorg åt trojanerna - utan Akilles hjälp. Men Zeus plan var en annan.
3	250	Priamos, Trojas kung, fader till den snygge Paris och den mordiske Hektor, ville för sin del lösa upp knuten till kriget, Helenas snedsprång med den snygge Paris, genom ett fördrag trojanerna och achaierna emellan. Fredsfördragets innehåll skulle så fyllas av den snygge Paris och den bedragne Menelaos kamp på liv och död rörande den kvinna de båda åtrådde, den sköna Helena - jordens vackraste kvinna.
3	275	Kung Agamemnon av Mykene samtyckte och åkallade under bön Zeus, Jorden, Floderna och Hades som vittnen till fördraget och påpekade särskilt edens villkor ”i den undre världen” och begärde härtill av dem bevakning av denna ed så att den som segrade, den snygge Paris eller den bedragne Menelaos, säkert kunde få den sköna Helena till sin kvinna och alla hennes materiella tillgångar därtill.
3	315	Lotten, slumpen, avgjorde vem av de två som med ett spjutkast kunde börja kampen. Lotten utföll till den snygge Paris fördel.
3	380	Kampen avbröts dock av Afrodite, ”den med smicker förledande gudinnan”, som svepte den snygge Paris i en höljande dimma som förde honom genom etern bort från stridsplatsen och hem till hans ”ljuvligt doftande sovrum” för ett möte i gemaket med den sköna Helena i den ljuvliga sängen. Så avstyrde Afrodite, ”gudinnan som älskar att le”, Priamos tänkta fredsfördrag och mänskoslakten vid Troja kunde ta sin början.
4	320	Åldringen Nestor talar så till Agamemnon och påpekar att han inte längre är ung, knäna inte lika rappa och viga som förr, överlåter därför spjutkastningen åt de unga, men förbehåller sig rätten att använda sin erfarenhet vid rådslag och ordergivning.
5	-380	Diomedes, konung av Argos, även kallad Tydiden, strider mot Aeneas, trojansk hövding, under vilken Aeneas såras men räddas av sin moder Afrodite. Diomedes sårar sedan Afrodite, som han av gudinnan Pallas Athena fått lov till att ge sig på, och går ånyo mot Aeneas. Men Foibos Apollon kommer som tur är till undsättning och Aeneas räddas ännu en gång från att bli dödad av Diomedes. Diomedes har så givit sig på en gudinna, vilket leder fram till upprörda känslor på sina håll. Kampen står sålunda inte bara mellan de dödliga, ”nej då, nu ger sig danaerna på de eviga också”, klagar Afrodite som av Diomedes blivit lätt rispad i huden alldeles vid handleden men djupt sårad i sitt innersta av sitt ytterst ömtåliga väsen. Klangen i hennes späda röst ekar genom hela kosmos. Gudarna dras på allvar in i mänskoslakten och Pallas Athena, Poseidon och Hera står på achaiernas sida och Afrodite, Ares, Artemis och Foibos Apollon håller på trojanerna.
5	440	Diomedes, i raseri över att ha missat Aeneas, ger sig under ett anfall av lysten längtan efter att döda även på Foibos Apollon, men den dödlige Diomedes skräms av den odödlige olympiern med silverbågen och drar sig tillbaka. Varefter Foibos Apollon manar Ares, den mordiske, att elda de trojanska männen. Gudarna matchar, framgångsrikt, männen till att slakta varandra.
5	830	Pallas Athena öser inför Diomedes galla över Ares, som dyrt och heligt till Hera svurit att strida på achaiernas sida men som glömt sin ed och gått över till trojanerna. Precis som människorna är även gudarna hos Homeros fulla av svek.
6	230	Diomedes lurar, som plåster på såren efter ha missat Aeneas, skarornas herde, Glaukos, trojan, på dennes guldsmidda rustning värd hundra oxar i utbyte emot en rustning i brons värd bara nio oxar.
6	460	Hektor, i samtal med sin hustru, påpekar hur traumat, efter sin egen sannolika död, i en framtid kan väckas ur hennes minne av onda krafter som vill göra henne illa.
6	520	Den mordiske Hektor samtalar med den snygge Paris och kritiserar dennes lättsinne, hänsyftande till snedsprånget med den sköna Helena - jordens vackraste kvinna. Den snygge Paris vet inte vad han vill och saknar målmedvetenhet, menar den mordiske Hektor, men han är dock numera rätt hyfsad i strid, menar han också. Den snygge Paris hånas av sina män på grund av detta sitt lättsinne. Ett snedsprång som orsakat dem så mycket lidande.
7	170	Nestor använder lotten till att bestämma vem av de grekiska furstarna som ska slåss mot Priamos son Hektor. Lotten utfaller på Aias, Telamonsonen från Salamis.
7	205	Aias och Hektor mordiska som Ares inför striden, ”som Kroniden uppeggat till att i dödligt hat förgöra varandra”, men mörkrets ankomst till stridsplatsen avblåser striden.
7	-400	Priamos försöker ånyo att med en trevare bilägga slakten, men Diomedes och Agamemnon är omutliga. Dock önskar båda parter samla ihop likskörden så långt och bränna den, vilket gillas av parterna.
8	70	Fader Zeus, även kallad Kroniden, lottar så utgången av kriget. Lotten utfaller till trojanernas fördel.
8	365	Pallas Athena samtalar förtroligt med sin styvmor Hera hänsyftande till halvbrodern Herakles, som Zeus håller av, och menar att ”han aldrig undkommit Styx och dess forsande vatten.” utan hennes hjälp, i ett utbrott av besvikelse över fadern, Zeus, eftersom denne nu tillskyndar Hektors och trojanernas framfart när Pallas Athena och Hera håller på Agamemnon och achaierna. Ryslig stämning råder inom den eviga familjen uppe på Höjden. Undkommit Styx, minns hon, återkallande ur hjärtat bilden av sin undsättning av Herakles då denne for, av Evrystevs beordrad som en av tolv uppgifter, efter att först besökt Elevsis och där blivit invigd i de heliga mysterierna, ner till det livsfarliga Hades för att där nere i underjorden hämta hunden Kerberos, som Evrystevs sen blev livrädd för när han fick se han, vilket medförde att hunden fick skickas tillbaka till underjorden bums, och då under själva hämtningen av Kerberos, Herakles, som ju Zeus håller av, bland andra faror kom undan floden Styx och dess rysliga forsar alldeles helskinnad tack vare mig, framhöll hon. Pallas Athena menar därför att Zeus står i tacksamhetsskuld till henne och därför inte kan tillskynda Hektor och trojanernas framfart utan att ta hänsyn till hennes åsikt eftersom hon såg om Herakles den gången, favorit hos Zeus och avkomma till honom och Alkmene, den slampan, och vid ett flertal andra tillfällen också, faktiskt, när Herakles, den hjälten, grät floder av alla vedermödor som den där Evrystevs hittat på, underströk hon.
8	425	Men Hera manar sin styvdotter att lugna sig och att inte gå mot sin fader för dödligas skull, utan ställer ut hoppet till slumpen som den faller sig i striden, ävensom Zeus lottat utgången till trojanernas fördel. Hera tror sig nämligen vad det lider kunna ordna saken på egen hand, men det håller hon för nu tyst om. De återvänder till Olympen, dystra till mods.
8	545	Himlavalvets stjärnor, månen, kosmos dur och moll, bekvämlighet och naturromantik i trojanernas sinnen under väntan på ”den vackert tronande Eos” - morgonrodnaden - och ”hästarna mumsade korn och vete bredvid sina vagnar” eftersom de nu hade Zeus på sin sida.
9	15	Agamemnon inser förbittrad att ”den svekfulla Drömmen” under gestalt av Nestor är ett verk av Zeus och hans hjärta fängslas av ett annat slags längtan - hemlängtan.
9	30	Diomedes från Argos klandrar Agamemnon för detta ”viljans narrspel” som han blir rov för stup i kvarten. Achaierna hårt trängda och blickarna riktas under överläggning åt Akilles håll. Man uppsöker så i delegation Akilles läger för att där söka blidka honom.
9	-460	Sensmoral av den gamle vagnskämpen Foinix, fordom en gång Akilles barnskötare, när han i Akilles läger talar till Akilles i ett försök att stilla hans våldsamma harm, ”- som får hjärtat i bröstet att svälla även hos den som har mest förnuft -”, och övertyga honom om att hjälpa till i det trängda läget. Vagnskämpen Foinix menar fotad i sitt eget värv att alternativet fly är klart bättre än fadersmord eftersom Akilles inte låter sig blidkas av Agamemnons ord och gåvor efter dennes svek mot Akilles rörande flickan Briseis som han blev lovad till av Agamemnon efter ett gemensamt fälttåg, men som Agamemnon i kraft av sin ställning lade beslag på mitt framför näsan på honom, härav Akilles våldsamma harm. Att inte ta emot Agamemnons ord och gåvor, menar den gamle vagnskämpen Foinix, om än något omständligt, är lika med fadersmord. Avgjort bättre då att fly.
9	-480	Fler argument av Foinix för att blidka Akilles: ”Rikedom skänkte han mig och makt över många” hänsyftande till Akilles fader Pelevs som fordom en gång tog Foinix under sina vingars beskydd sedan Foinix rymt hemifrån efter att på uppmaning av modern legat med faderns älskarinna, för att väcka dennes harm förstås, och då fadern kom på dem mitt i blev situationen ohållbar för honom, fadern var rysligt svartsjuk, inskärper Foinix.
9	565	Vagnskämpen Foinix sätter så in det avgörande argumentet, hans disposition av framställningen tyder på det, för att blidka Akilles och åkallar modershämnden i en för den gamle vagnskämpen tung metafor: ”under böner till Hades och till den hemska Persefone - vått av tårar var skötet - att låta sonen dö” om han inte lät sig blidkas.
9	-610	Med en mörk tonfärg av irritation i rösten och retoriskt räta linjer avvisar Akilles sin gamla barnskötares argumentation och understryker med eftertryck att om fjäsket fortsätter i den här stilen kan hans vänskap strax övergå i hat.
9	630	Omdöme över Akilles av Aias från Salamis: ”Hårt är hans hjärta som sten.”
9	700	Slutomdöme över Akilles av Diomedes från Argos: ”Vi lämnar honom därhän - han kan fara sin väg eller stanna, vad det än blir! Han ger sig nog in i kriget när lusten väl faller på igen och en gudom sporrar hans hjärta.”
10	5	Agamemnons och Menelaos, den av den sköna Helena svikne, hjärtan är fyllda av skam under det faktum att kriget inleddes och hyser skuldkänslor till de män som färdats långväga för att utkämpa ett krig som utlösts av svartsjuka mellan Menelaos och den snygge Paris om den ljuvliga Helena och hennes materiella tillgångar.
10	120	Klander i tonen när Nestor och Agamemnon samtalar om Menelaos syn på mänskoslakten och hans oförmåga till beslutsamt handlande.
10	215	Nestor använder det ärorika ryktet som argument för att få ett farligt uppdrag utfört bakom fiendens linjer.
10	235	Agamemnon uppmanar Diomedes att för uppdraget utvälja en kamrat, utan hänsyn till rang blott duglighet. Diomedes väljer Odyssevs.
10	330	Motsvarande uppdrag ges av Hektor till trojanen Dolon med löfte om ära och ryktbarhet.
10	575	Odyssevs njuter bekvämt segerns sötma efter ha viggat Dolon på betydelsefulla uppgifter om trojanernas läge och sedan dödat honom.
11	-10	Krigets demon kommer så med den fasansfulla Eris på uppdrag av Zeus till achaiernas hjärtan och mänskoslakten synes nu långt mer ljuvlig än att segla hem.
11	295	Och Hektor ”såg ut som den mordiske Ares”. Sålunda stärks även trojanerna av gudarnas hänryckning.
12	5-30	Jätten slump under gestalt av Poseidon och Foibos Apollon, i kriget fiender, kommer i en framtid att utplåna alla spår av detta meningslösa krig.
12	130	Ekar som metafor för mänskliga krafter: ”Sådana var de, litade tryggt till armarnas styrka.”
12	270	Aianterna, från Salamis och Lokris, manar manskapet när Hektor, likt den mordiske Ares, skoningslöst tränger på: ”Vänner, argiver, ni våra yppersta hjältar, men också ni alla medelmåttor, och ni som är klenare kämpar - likvärda är inte alla i krig, men här finns en uppgift, det kan ni själva se, för samtliga av oss, och ingen får blicka bakåt mot skeppen, nu när ni hört våra order. Gå alltså orädda fram och sporra varandra till djärvhet! Då kanske blixtraren Zeus, Olympiern, unnar oss äran att jaga fienden upp till hans stad sen vi trotsat attacken.”
13	5	Homeros drar slutsatsen av vansinnet under gestalt av Zeus: ”ty han var säker på att ingen av himmelens gudar vågade längre stå bi danaer eller trojaner.” Hårt är Homeros klander av det vansinne som har sitt ursprung i ett snedsprång. Sensmoralen är som hos Nietzsche: ”De godas dumhet är outgrundligt klok.” Med en annan klang: vansinne och briljant logik ställs sida vid sida, och denna klang är genomgående närvarande som en ond ande inuti Iliadens alla gångar. Mänskoslakten når i trettonde trådlängden en sådan olympisk nivå att till och med Zeus eviga hjärta fängslas av oro över vad han har ställt till med.
13	130	Men Poseidon väcker, i en prekär situation, achaiernas logiska tänkande på nytt: ”lans vid lans som en häck, en vägg av oxlädersköldar, rundsköld vid rundsköld, hjälm vid hjälm och kämpe vid kämpe - vred de på huvudet blott stötte hästtagelssmyckade hjälmar med sina blänkande bucklor ihop, så täta var leden.”
13	-140	Hektor tilldelas av Homeros i en naturalistisk metafor epitetet ”den skamlösa stenen” som ”likt ett rullande stenblock” krossar allt i sin väg fullständigt övertygad om sin egen, över all kritik stående, förträfflighet.
13	220	Poseidon, i hemlig gestalt av den dödlige Thoas som styrde över etolernas folk, provocerar Idomenevs, härskare på Kreta, till en bekännelse under vilken denne svär människan fri från skuld till den mänskoslakt som pågår och lägger skulden på den maktfullkomlige Zeus. Men Zeus beklagar i ett annat sammanhang i en annan tid under ett samtal med andra gudar uppe på Olympen denna syn med orden: ”Tänk att de dödliga jämt ska skylla allting på gudar! Allt ont, säger de, kommer från oss, fast de själva med illdåd ådrar sig lidanden, mer än vad ödet utlottat åt dem.” Nietzsche ansluter till Zeus anmärkning och tecknar ur detta förhållningssätt viljans mörker. Så söker Nietzsche lyfta fränden Homeros klander till en ännu högre kulturnivå - som en syntes av materia och viljans fria längtan ur vilken insikten om den gränslösa relativiseringens förborgade orsak, de heliga mysterierna i Elevsis, redan tecknar syntesens överart som vägledande tankefigur. Nietzsche lägger hela, som rymmer såväl fri från som fri till, ansvaret på människan och hennes förmåga till just denna upptäckt av sig själv: ”Långsamt sker upplevandet av alla djup: in i det längsta får man vänta innan man vet, vad som föll i ens djup.” Men i kroppens rymd, djupt i dess avgrund, i mörkret, drivs hon, utan att veta det, av lusten, runt i ringen för att tillfredsställa sin längtan, efter en frihet från smärta, innan hon, av guden, skickas över floden Styx och dess rysliga forsar ner till det hatade Hades - med knogarna vita.
13	315	Idomenevs erkänner mänskoslakten igen - som förvisso en gång till inte är människans fel.
13	340	Homeros kommenterar mänskoslakten: ”Förhärdad vore den människa som kunde njuta av sådan syn och ej fylldes av fasa.”
13	345	Primärt två krafter av kosmos, yttre respektive inre, ställer Homeros mot varandra: på trojanernas sida står Zeus, kraftens yttre verkan, och på achaiernas sida står Poseidon, kraftens inre verkan. Två eviga bröder i bitter strid, den ene öppet och den andre hemligt.
13	435	Den trojanske hjälten Alkathoos, orörlig och som fastnaglad, ”son till en man som Zeus fostrat”, dödas av Idomenevs efter att ha blivit försatt i trance av Poseidon. Kosmos förborgade kraft paralyserar sålunda Alkathoos.
13	625	Den sköna Helenas bedragne makes, kung Menelaos av Sparta, bittra hjärta har igen blivit rov för stridiga impulser. Men han är i viss mån övertygad om att ha Zeus på sin sida, som fordom en gång ”gästbeskyddaren” av den snygge Paris då denne var på bröllop, mellan Pelevs och Thetis, som Eris inte fick vara med på, och då, under själva bröllopsyrans okulära besiktningar, den snygge Paris tog tillfället i akt, efter ha låtit sig korrumperas av Afrodite, ”gudinnan som älskar att le”, och tog Menelaos sköna maka Helena, mitt framför näsan på Menelaos, och sedan helt sonika förde henne med sig hem till Troja och den ljuvliga sängens himmelska känslor i hela kroppen. Men Menelaos, ovetandes om korruptionsskandalen, iscensatt av den rysliga Eris som hämnd för att hon inte fick vara med på bröllopet, som sen ledde fram till kriget, anklagar samtidigt Zeus för att vara upphovet till kriget och när en tanke som sätter igång hans jämförelseförmåga en smula som påskiner att Kroniden tycks gynna trojanerna som aldrig verkar få nog av mänskoslakten när man istället kunde ägna sig åt ”ljuvlig sång och på sköna eggande danser” och få sitt lystmäte tillfredsställt i den delen av långt mindre ansträngande övningar än mänskoslakt.
13	725	Trojanernas kamplust vacklar också. Poulydamas, trojanernas nestor, träder fram till Hektor och uppmanar honom med logiken för arbetsdelning som argument att dra sig tillbaka och hålla rådslag om läget. Mitt under mänskoslakten framhöll redan härolden Homeros klädd i Poulydamas gestalt den logik som kan sägas utgöra grunden för Den materiella utvecklingen och fokuseringen ”för att få sova gott”. Som tycks eka genom kosmos ända in i vår tid och all tid framåt. Poulydamas tilltalar Hektor på slagfältet: ”Hektor, andras råd har du aldrig velat beakta. För att en gud förlänat dig krigiska dygder tror du dig också förmer än andra ifråga om klokhet. Men jag kan svårligen tro att du undfått alla slags gåvor! En ger gudarna styrka och mod till krigets bedrifter, en får talang för dans, en annan för lyra och sånger och i en annans bröst lägger Zeus, den fjärrsynte guden, omdömesgillt förstånd, varav många har nytta och glädje och som kan rädda mänskor i nöd - han vet när det fordras.” Men Hektor lystrar inte till Poulydamas uppmaning. Humanioran, som på ”den hjälmbronsglimmande” hjälten Hektors huvud glänste med sin frånvaro, eroderar sålunda av de sida vid sida, logik och vansinne, stående tingen på slagfältet. Kärlekslöst och hårt var hjärtat, snärjt för svek men knutet av ed vid Styx och dess heliga forsar, som inte kunde skilja på människor och ting. Numera har somliga mänskor lyckats - på sina håll i världen närapå gått i land med konststycket - som till och med imponerar på eldens och konstsmidets mästare Hefaistos, det vittnar inte minst hans konstfulla och känsliga utsmyckning av Akilles nya rustning om, även om han förvisso, det vittnar den också om, hyser uppfattningen att ingen smed i världen helt och fullt hitintills har kunnat hamra människans hjärta tillrätta - att smida skölden på ett så snillrikt och förfaret sätt att flertalet hjärtan kunnat stillas från smärtan när den ompysslas av välfärdens, som ”den svekfulla Drömmen”, eviga, tycks det, dust mot Sömnens outgrundliga klokhet i vimlet - som omedveten och lustfylld irrfärd.
13	800	”Hektor, Priamos son, som liknade människors gissel, Ares, anförde dem, och framför sig bar han sin rundsköld, gjord av oxhud skikt på skikt, med ett bronslager ytterst, och kring hans tinningar glänste klart den gungande hjälmen.”
14	65-80	Kung Agamemnons kamplust vacklar igen. Insikten om den av Zeus, för Sömnens skull, fängslade ”svekfulla Drömmen” under Nestors gestalt tar åter tag i Agamemnons vacklande hjärta - som vill åka hem en gång till. Men kung Agamemnon blir, den här gången, tillrättavisad och anklagad av Odyssevs för att ha mist förståndet.
14	135-145	Poseidon, i en gammal krigsmans gestalt, skakar ånyo liv i Agamemnons bröst genom att påtala Akilles skadeglädje över hans kungliga utsikt att dö en ärorik död eller nesligt tvingas lägga benen på ryggen och återvända hem utan ära. Återigen ställer Homeros kosmos synliga kraft, Zeus som den ”svekfulla Drömmen” under gestalt av Nestor, och kosmos förborgade kraft, Poseidon i en gammal krigsmans gestalt, mot varandra. Den besvärliga demonen i kung Agamemnons hjärta, som söndrar hans vilja, är Akilles. Som nu behövs i kriget. Men som han svek efter ett fälttåg och som nu brinner av oförsonligt hat mot honom. Det sliter naturligt nog i kung Agamemnons labyrintiska hjärta från alla håll och kanter.
14	160	Hera noterar hur brodern Poseidon skakar liv i den vacklande Agamemnons vilja, men inser samtidigt att även brodern Zeus och ”den svekfulla Drömmen” under gestalt av Nestor på något sätt måste tas ur Agamemnons bröst, för att krigslyckan ska kunna vända till achaiernas fördel. Hon vet att hennes make, Zeus, inte säger nej till ett ljuvligt och ångestuttömmande ligg, varför hon tvättar sin förföriska kropp och smörjer den med oemotståndliga oljor som får även gudar att falla till föga. Hon tar hjälp av denna magis mästarinna, Afrodite.
14	215	Afrodite, ”gudinnan som älskar att le”, ger från sitt bröst Hera det magiska bandet, ”som stjäl från den visaste man hans vett och besinning".
14	230	Hera möter av en slump Sömnen och meddelar denne sin avsikt. Hon ber Sömnen om hjälp med att skänka Zeus, efter det att de är klara med ligget, en vederkvickande sömn för att på så sätt få bort det vilda stycket från kampen ett tag.
14	270	För sin medverkan avkräver Sömnen av Hera, under ed, ”vid Styx och dess heliga vatten”, att som gåva ge Sömnen den kvinna den hetast åtrår. ”Härtill samtyckte strax gudinnan med snövita armar.”
14	310	Zeus ställer sig som en ek, ingen klandrar honom för det, ty inte ens gudar kan motstå den dionysiska kraft som en sådan barm, sådana oljor och sådana armar fängslar inte bara hjärtat med.
14	350	Zeus ”kuvad av kärlek och sömn, och systern låg i hans armar” och gullade honom. Sömnen meddelar Poseidon att Zeus sover, vilket lämnar fältet öppet för Poseidon att åvägabringa kamplust till achaiernas hjärtan.
14	520	Fader Zeus vederkvickande sömn har spritt ”panisk förvirring” bland trojanerna.
15	-50	Zeus inser men sväljer Heras svek, sådant klarar somliga av de homeriska gudarna, men inte de dödliga, och lägger fast den plan, som han haft i sitt sinne hela tiden, som ska få Akilles att återvända till slagfältet och hjälpa till med mänskoslakten. Zeus tänker offra Akilles bäste vän Patroklos. Själv har ju Akilles sagt nej till vidare medverkan, men när Patroklos dödas av Hektor blir Akilles hjärta rov för en lust till hämnden som förtränger det hat han hyser till Agamemnon efter dennes svek. Det är den psykologiska planen. Men först ska achaierna pressas till det yttersta.
16	20	Achaierna hårt pressade och Patroklos vädjar i tårar till Akilles att hjälpa till med slakten, men Akilles vägrar hårdnackat.
16	50-95	Akilles rättfärdigar sin vägran av att delta svårt kränkt som han är av att mitt framför näsan gått miste om flickan han vann med sin lans. Bestulen på Briseis av den maktfullkomlige kung Agamemnon, efter allt lidande han gick igenom, stackaren, lånar han trots allt ut sin ryktbara rustning till Patroklos för att han, klädd som Akilles, ska skrämma trojanerna.
16	-155	Patroklos ikläder sig Akilles skräckinjagande rustning och Akilles eldar manskapet, som ansluter mangrant: ”Likt utsvultna vargar som slukar bytet rått och med okuvlig kamplust har rivit uppe i bergen en ståtlig hjort som är vackert behornad och slitit sönder dess kött så käftarna dreglar av blodet, sedan i flock söker upp en dunkelt flödande källa och lapar i sig glupskt med smala tungor det svarta ytvattnet, dreglande levrat blod, och i sina hjärtan fyllda av svällande mod, med bukarna stinna av köttet -”, sålunda förflyttar härolden Homeros psykologin till naturens skräckinjagande villkor.
16	685	Zeus gjuter mod, öppet, i Patroklos hjärta, men som blir rov för övermod, och Patroklos fortsätter besinningslöst framåt istället för att som överenskommet återvända till Akilles läger.
16	715	Trojanernas Foibos Apollon i hemlig gestalt av den dödlige Asios - kosmos förborgade kraft mot kosmos synliga kraft, Zeus, som fängslat Patroklos hjärta - hetsar Hektor att gå mot den besinningslöse Patroklos. Med hjälp av Foibos Apollon, som genom Asios hetsar Hektor, dödar Hektor Patroklos och Zeus plan har gått låset halvvägs. Homeros laborerar omväxlande fram och tillbaka, upp och ner, med såväl inre som yttre krafter, mänskligt och omänskligt, dödligt och odödligt, förgängligt och oförgängligt, men allt tar ju till syvende och sist form inuti människans kropp, på olika nivåer i dess psyke, så länge hjärtat pumpar kraften ut i kroppen.
16	820	Patroklos hjärtlösa kropp ”föll med en duns, och av sorg greps alla achaier. Som när ett lejon i grund besegrar en outtröttlig vildgalt sedan de kämpat med ursinnigt mod om ett njuggt litet källsprång uppe på bergets topp, ty båda längtar att dricka och det till sist med sin kraft förgör den flämtande galten -”. ”Viljans narrande” längtan kan vara en stark och dödlig kraft, påpekar Homeros återkommande.
17	5-40	Parterna, så till sägandes, värmer upp varandra med hån inför den stundande kampen, och mänskoslakten, om liket efter Patroklos.
17	125	Hektor plundrar liket på dess ”ryktbara rustning” och börjar ”släpa iväg hans lik för att halshugga honom och sedan kasta hans stympade kropp åt Ilions hundar”.
17	175	Hektor tillskriver Zeus viljans kraft.
17	190	Hektor ikläder sig Akilles ryktbara rustning.
17	200	Zeus fördömer Hektors vansinne, men ingjuter kraft i trojanernas hjärtan fram till seger ännu en tid.
17	210	Och ”den rasande Ares tog i besittning Hektors hjärta och göt i hans lemmar mod och obändig kraft;” och Hektor ”bländade alla när de nu såg honom klädd i den store krigshjältens rustning”. Människan halshugger liket - och tinget bländar människan.
17	270	Inte ens Zeus kunde uthärda tanken på att Patroklos lik skulle bli mat åt Ilions hundar, varför han också göt mod i achaiernas hjärtan, men trojanerna ”pressade först de svartögda grekerna bakåt, bort från den döde, men lyckades ej sticka ner någon av dem, hur gärna de än ville och fast de var säkra på seger. Liket försökte de släpa iväg men bara en kort stund lät sig achaierna hållas i schack, sen anföll de åter, ledda av Aias, han som näst den store Peliden överglänste dem alla i skönhet och djärva bedrifter. Snabbt genom krigarnas front bröt han fram, likt den jagade galten uppe i bergen…”. Längtan driver sålunda Aias framåt, precis som hos galten.
17	385	Kampen om liket efter Patroklos intensiv, hela dagen lång, utmattningen nära och svetten rinner floder ner över vildarnas kroppar. ”Som när en man lämnar ut till arbetsfolket en tjurhud som de ska tänja och härvid först den indränks i olja varefter männen bildar en ring och sträcker den kraftigt ända tills fukten gått ur och fettet väl absorberats, och de är många som drar, åt alla håll blir den uttänjd - likadant slet de där på det trånga utrymmet häftigt från båda sidor i liket, i hopp om att släpa det med sig, troerna upp till Ilions stad och achaierna åter till sina holkade skepp.”
17	415	Röster ur larmet från achaierna under kampen om liket: ”Vänner, ärelöshet blir vår lott om vi drar oss tillbaka, ner till skeppen! Nej, må den svarta jorden på stället sluka oss allihop! Det vore då hundrafalt bättre än att vi lämnar hans kropp åt hästbetvingande troer som släpar upp den sen till sin stad och blir höljda med ära.” Röster ur larmet från trojanerna under kampen om liket: ”Vänner, om än det är ödets beslut att vi alla ska dödas i denna kamp om ett lik får ingen fegt falla undan!”
17	-440	Kampen om liket efter Patroklos har nu nått en sådan gränslöshet att till och med djuren, Akilles gudomliga hästar, gråter bittert över vad de ser och vägrar röra sig ur fläcken. Zeus ser detta och hans hjärta drabbas av ömkan. Zeus talar så till de gudomliga hästarna och gjuter mod i dem: ”Bland alla levande ting som andas och rör sig på jorden finns det nog inget så ömkansvärt och eländigt som människan.” Iklädd Zeus gestalt och människans ömkan till djuren, liksom i förbigående, som en bisats, efter hästarnas vägran, sätter härolden Homeros i klartext och under klander likhetstecken mellan det ”som andas och rör sig på jorden” och ting.
17	745	Den döde Patroklos räddas till sist, inte utan besvär, tillbaka ner till de med stävarna hemåtvända skeppen, för att bli jordad.
18	20	Akilles får så budet om Patroklos död, och slås av avgrundsdjup förtvivlan och utstöter sådana förskräckliga vrål att de når moderns, nereiden Thetis, öra nere ”i de blå förborgade djupen”, varför hon skyndsamt ilar upp ur arkipelagen och far genom etern till sin sons undsättning. Homeros laborerar med olika medvetandenivåer. Hos somliga dödliga är kosmos kraft medveten, medan hos andra åter förborgad: som trojanernas Foibos Apollon i hemlig gestalt i den dödlige Asios, som Poseidon på achaiernas sida i hemlig gestalt i den dödlige Thoas. Ehuru Akilles själv inte ser alldeles klart ner ”i de blå förborgade djupen”, trots sin moders hemvist i arkipelagen, utan låter sig gripas av glödande lust till hämnden och svär i enlighet med processionen att hämnas Patroklos död. Därmed är Akilles återförd till kriget - av Zeus - som isljus frommare än Livet, likt de heliga mysterierna i Elevsis.
18	70	Thetis ställer sig dock frågande till sonens förtvivlan, när hans önskan om achaiernas kvalfyllda reträtt ner till skeppen blivit uppfylld, när han fått sin lust till hämnden tillfredsställd av reträtten, efter Agamemnons svekfulla löftesbrott rörande flickan Briseis som Akilles vann med sin lans.
18	105	Akilles beklagar retoriskt att det råder ”split mellan mänskor och gudar”, och konstaterar att denna split ”driver den klokaste man till besinningslösheter och har en vida ljuvare smak än smältande honung när likt en bländande rök den sväller i människobröstet, såsom hos mig, då min vrede blev tänd av kung Agamemnon! Dock, vad som hänt har hänt - vi lämnar det, hur vi än lidit, för nu är ett av vikt: att tygla hjärtat i bröstet”.
18	135	Thetis lovar dock att med hjälp av smidesguden Hefaistos tillverka sonen en ny rustning.
18	310	När nu Akilles inte längre ”vredgas” Agamemnon och åter trätt in på slaktscenen, det skrämmer i sanning trojanerna, föreslår Poulydamas, den eftertänksamme bland trojanerna, Hektor reträtt tillbaka in bakom Trojas stadsmur för att där inne rådgöra om läget. Men så blir det inte, ty Hektors och trojanernas ”- förstånd hade Pallas Athena ryckt från dem”. Homeros ställer åter logiken och vansinnet sida vid sida, i gestalt av Poulydamas och Hektor och under hemlig gudomlig inverkan. Akilles svär inför Patroklos likbål att döda Hektor, och ger prov på den nyss vunna insikten ”att tygla hjärtat i bröstet”: ”Så vredgad är jag över din död att jag framför ditt likbål vill skära halsen av tolv unga män, förnäma trojaner!”
18	470-615	Den konstförfarne Hefaistos smider den nya rustningen åt Akilles. Smeden, ”den Halte”, eldens och konstsmidets mästare, utsmyckar den med en beskrivning av den grekiska kulturen - dess mytologi, sedvänjor, arbetsdelning, konflikthantering, en dansplats ”snarlik den som fordom en gång i det rymliga Knossos Daidalos konstfullt har byggt åt en skönlockig mö, Ariadne.” och en belägrad stad - och Homeros låter på så sätt Iliaden smidas in i sig självt som ett knutet hjärta under gestalt av ett utsökt konstfullt ting avsett för vansinnets briljanta logik.
19	10	Nereiden och modern Thetis överlämnar smedens utsökta arbete till Akilles med orden: ”En så förnämlig rustning har ingen före dig burit.” Akilles förskräckelse vid likbålet efter Patroklos övergår, vid åsynen av den magnifika rustningen, åter i glödande lust till hämnden, och han vill strax påbörja mänskoslakten, men han hålls tillbaka av Odyssevs.
19	85	Akilles och Agamemnon förbrödras över liket efter Patroklos. Agamemnon förklarar sitt svek mot Akilles rörande flickan Briseis med ”Ödet och Zeus och Erinys som skrider i mörkret som med Förblindelsen drabbade grymt min hjärta den där dagen då jag från Pelevs son tog egenmäktigt hans gåva” och påpekar minsann vidare att till och med självaste Zeus åkte på förblindelse av ”den där förbannande Ate”. Homeros ikläder de mänskliga demonerna den grekiska mytologins gudar och gudinnor, och inte ens gudarna och gudinnorna själva går säkra för varandra. Det är lika mycket ett psykologiskt som fysiskt slakthus Homeros spelar upp.
19	325	Knuten flyter bittert upp i Akilles hjärna, ”den hatade Helenas snedsprång”, till varför mänskoslakten rullar vidare. Och han längtar hem. Han har därtill tappat matlusten. Zeus noterar oroad belägenheten och uppmanar Pallas Athena att ägna ”omsorg” åt Akilles ”välfärd” varför hon genast hörsammade uppmaningen och for genom etern till hans undsättning och där ”göt hon i hjältens bröst en ljuv ambrosia och nektar” för att hålla de hämmande hungerkänslorna borta, så att han kunde fortsätta på den förborgade smärtans och hämndens väg.
20	30	Chefsdemonen Zeus skickar så underdemonerna med bittert söndrade viljor i sina bröst åt slagfältet för att driva ”män att förgöra varandra”. Till achaiernas hjälp sänder han Poseidon, Pallas Athena och Hera, även den med spinkiga vader Hefaistos bistod med sin vid städet förvärvade råstyrka i armarna ”och den med klipskt förstånd begåvade hjälparen Hermes” hänger också på. Till trojanernas hjälp sänder chefsdemonen ”den hjälmbronsglimmande Ares”, Foibos Apollon med ”oklippta lockar”, faktiskt, och Artemis, ”bågens gudinna”, Leto som bara har två barn, Afrodite, ”gudinnan som älskar att le” och flodguden Xanthos. De onda andarna ljuder i gångarna som tidigare. Men nu driver härolden Homeros vansinnet framåt enkom med hjälp av gudarna som rättframt ger sig in i vimlet och direkt går en dust med varandra samtidigt som de, så till sägandes, får hysa den förborgade kraften hos männen som bittert förgör dem.
20	490	Homeros stakar ut Akilles väg som kantas av lik: ”Som bland förbrända berg en ohygglig eldsvåda rasar nere i dalarnas djup, de täta skogarna brinner och överallt tumlar vinden runt med giriga flammor, så for han fram med sin lans som en ond demon över fältet, dräpande en efter en, och blodet förmörkade jorden.”
20	500	Och Homeros, närmast uppgiven, avslutar trådlängden: ”Ursinnig stormade hjälten fram på jakt efter ära och det dröp blod och smuts från hans obetvingliga händer.” Hur ska vår frände Homeros få stopp på ”den fotsnabbe hjälten” Akilles, nu när hans hjärta likt en törstig och rasande galt fängslats av den förborgade kraften? - som verkar finnas i alla levande och döda kroppar.
21	15	Homeros gestaltar i Akilles bröst ett hjärta hugget av längtan och smärta. Detta hjärta, så fullständigt fyllt av smärtans lust, är sålunda tömt på förmåga till självinsikt och, som kompensation för denna gränslösa och förborgade ande av briljant logik och kroppsstyrka, förflyttat till naturens villkor, som en ohygglig brännande eld åstadkommen en gång genom söt berusning ett ödesdigert ögonblick. Stenens solida lag fjättrar sålunda Akilles hjärta i en vansinnig frihetskänsla som eldas av domänerna längtan och smärta. Hälen − ögats fokusering, längtan efter paradiset, hjärtat pumpar, en själ av drucken lust − som sanning! Homeros tecknar, som mänsklig gestalt, likt ett djur, ett hjärta, som praktiskt taget övergått till naturens villkor - utan att veta det. Men Homeros låter Akilles, mitt i sitt vansinne, genom moderns försorg, nereiden Thetis, någonstans nere ur sin förborgade avgrund förnimma denna den förgörande, av arten visa, låsningen, och att den i förtid kommer att sända honom till den svarta gudinnan. Men ”den fotsnabbe hjälten” Akilles kan - denna förnimmelse till trots, ”hårt är hans hjärta som sten” och rov för glödande lust till hämnden och gränslös längtan efter ära, bryggd av barnskötaren Foinix, som utplånar skräcken för den svarta gudinnan, säger han - inte övervinna denna den i avgrunden förborgade demonen som ”förmörkade jorden”. Kan vår frände Homeros stoppa Akilles, den kraft han släppt lös?
21	210	Mot Akilles ställer Homeros till sist, han ser uppenbarligen ingen annan möjlighet, Homeros värderar på så sätt kraften i stenens solida lag, den rena naturkraften under gestalt av flodguden Xanthos, och Akilles cirkel sluts till sist av en Flod som han en gång blev doppad i. Xanthos, ”likt en människa”, tar förbittrad till orda: ”Starkast, Akilles, är du av män, ja även i missdåd är du av alla främst, och gudarna hjälper dig ständigt. Men om nu Zeus gett dig lov att förgöra samtliga troer, driv dem åtminstone bort från mig och förlägg din hantering hellre till slätten! Min leende ström är uppfylld av döda och jag förmår inte gjuta den mer i det heliga havet, så packad är min fåra med lik av alla du mördat. Sluta med dödandet nu! Du skrämmer mig, krigarehövding.” Akilles lystrar till Xanthos och lovar sluta med dödandet, men först när han tagit ut sin hämnd. ”Som en demon gick han lös på troerna sedan han talat, …”
21	325	Men Xanthos pressar Akilles, slutet nära för Akilles, men räddas, på uppmaning av Hera, av den med ässjorna konstförfarne Hefaistos.
21	520	Nej, vår frände Homeros kan inte få stopp på ”den fotsnabbe” hjälten Akilles. Budskapet till oss från härolden Homeros tycks vara: en skrämd makt ägande briljant logik och kroppsstyrka kan få molnupptornaren Zeus såväl som jordskakaren Poseidon att - med hjälp av argosdödaren Hermes, han som med sin stav ”tillsluter magiskt blicken på dem han vill eller öppnar sovandes ögon” - levande skicka de dödliga över floden Styx och ner till det hatade Hades.
22	5	Troerna flyr in i Staden, men Hektor stannar vid ”den Skajiska porten”.
22	360	Hektor ligger död utanför stadsmuren fälld av Akilles lans. Akilles talar så till liket efter Hektor: ”Ligg du där död! När Zeus och andra eviga gudar så behagar mottar jag lugnt den svarta gudinnan.” Liket efter Hektor fördes så till Akilles läger nere vid de holkade skeppen, och trojanerna sörjde uppe i sin stad Troja.
23	0	Achaierna firar segern och ärar liket efter Patroklos.
24	-525	Priamos hjärta, konung av Troja, som tidigt såg vansinnet och som försökte avstyra mänskoslakten redan i dess linda, var svårt angripet av sorg och förtvivlan efter ”den hjälmbronsglimmande” sonens död, Hektor, vars lik nu vilade i Akilles blodiga och smutsiga händer, kunde inte motstå sin längtan efter att få återse sonen och värdigt jorda honom, anträdde den livsfarliga färden, ovetandes beskyddad av hjälparen Hermes, förvisso, ner till de holkade skeppen och Akilles läger för att där nere emot en ansenlig lösen återfå liket efter Hektor och hemföra den stupade sonen till sin stad Troja och där uppe tillsluta minnet av honom i sitt bröst. Peliden Akilles, som sin vana trogen hyste snabbt omväxlande rörelser i sitt inre efter modern, barnskötaren och vagnskämpen Foinix, vännen Patroklos och flickan Briseis, men av en så till sägandes annan brons än hos kung Priamos, ovedersägligt en annan praktik, brydde sig inte om den gamle kung Priamos förtvivlan utan blott hans skräck, talade sålunda till den gamle om gott och ont, gjorde sig till kännare av rätt och fel, vilket närapå skrämde livet ur den gamle kungen - som förstod vansinnet - men ur sin egen bittra ömkan och Ödet tillmötesgick Peliden Akilles konungen av Troja, emottog hans ansenliga lösen, och återlämnade liket efter Hektor till kung Priamos. Härolden Homeros ställde sålunda, före vår tideräkning, till sist humaniorans logik i gestalt av kung Priamos och vansinnets logik i gestalt av Peliden Akilles öga mot öga och sa till oss, med denna berättelse om viljans mörker och Sömnens närvaro, att vansinnets logik segrade på marken, som i alla krig, men humaniorans logik segrade i en pregnant dröm gestaltad av en osynlig tråd. Denna tråd - Iliaden - som artens visdom, som berusningens sentimentalitet och brutalitet, som drucken lust, var ägnad, tycks det som, att skaka människan i hennes grundvalar och vägleda henne ut ur ”den svekfulla Drömmen” och upp på bron, vars båda brofästen, i sina fundament, rymmer längtanssmärtan och viljans fria längtan. Men att gå över denna bro, från den ena sidan till den andra, från längtanssmärtan till viljans fria längtan, kan bara göras självgående. Eller med andra ord: den dödlige härolden Homeros insiktsfulla civilisationskritik är ett mytologiskt mästerverk, en magnifik poetisk vävnad som på ett utsökt sätt gestaltar skoningslöst ett absolut fördömande av våldets briljanta och vansinniga logik; en logik som emanerar ur ett själsligt organs patologiska tillstånd. En civilisationskritik som verkar äga evig legitimitet. Vibrerade tråden i Ariadnes dröm, uppe på Höjden, som alldeles före Eos varsebragt suckade till så lätt att hennes barm höjdes och sänktes bara en aning av rörelsen inuti hennes kropp, likt kraften av en kyss över läpparna öppnade som togs emot utan någon oro alls. Men från svek till vänskap är vägen lång - kanske omöjlig, drömde hon.

Ariadnes dröm är baserad på Homeros − Iliaden, tolkad och översatt från grekiskan av © Ingvar Björkeson, utgiven av Natur och Kultur, Stockholm 1999, ISBN 91 27 07757 8.