labyrinten på kreta
– en odyssé i kroppens labyrint –

Om människoklokheten 2

"Och detta är min andra människoklokhet: jag skonar de fåfänga mer än de stolta.
   Är inte sårad fåfänga mor till alla tragedier? Men där stolthet blir sårad, växer något därur som är bättre än stolthet.
   För att livet ska vara någonting att titta på måste dess spel spelas väl: men härför behövs det goda skådespelare. Sådana fann jag i alla fåfänga: de spelar gärna teater, och vill ännu hellre att man tittar på. All deras ande är i denna vilja.
   De uppför sig själva. De uppfinner sig själva. I deras närhet tittar jag gärna på livet: det botar från svårmod.
   Därför skonar jag de fåfänga. De är läkare för mitt svårmod, och kommer mig att hänga fast vid människan som vid ett skådespel.
   Vem mäter den fåfänges blygsamhet i hela dess djup? Jag har fördrag med honom för hans blygsamhet.
   Av er vill han bara lära sig att tro på sig själv. Han när sig av era blickar, och äter beröm ur era händer.
   Även era lögner tror han, när ni ljuger bra rörande honom och hans spel. Ty innerst inne suckar hans hjärta: "Vem är jag?"
   Och om den rätta dygden skulle vara den som inte vet av sig själv, så vet den fåfänge visserligen inte om att han är blygsam.