KUNSKAP ÄR MAKT – MEN INTE VILKEN KUNSKAP SOM HELST...
 Startsida | Vägskäl 21001 | Om övermänniskan | Om människoklokheten 2 | Sökmotor |
perpetuum mobile
lusten är en outtömlig källa
oaktat att den av saknadens smärta
krigar mot en stjärna;
den går aldrig till vila.
en mörklagd ljuskälla
vars isljus ilar genom kosmos;
"salig mot sin vilja –"
"Där var det också jag på vägen plockade upp ordet övermänniska, och att människan är något som måste övervinnas: att människan är en bro och inget mål, prisande sin middag och sin afton som vägen till nya morgonrodnader – mitt ord om den höga middagen och vad jag eljest satte som symboler över människan likt purpurne aftonrodnader – även nya stjärnor lät jag er se, och nya nätter: och längs moln och dag och natt länkade jag leendet såsom en vintergata."[1]
"Hittills har det aldrig funnits en övermänniska. Nakna har jag sett dem båda, den minsta människan och den största. Alltför lika är de ännu varandra. Även den största bland människor fann jag ännu – alltför mänsklig!"[1]
smärtan rösten – men varför såg jag inte syndromets metod i mig själv?!
utan kunskap ingen befrielse...

labyrinten på kreta
– en odyssé i kroppens labyrint –

Om människoklokheten 1

"Och ni goda och rättfärdiga: mycket behöver ni skrattas åt, och allra mest måste man skratta åt er fruktan inför den som hittills hette "djävul". Så fjärran det stora är ni med era själar, att övermänniskan skulle tyckas er fruktansvärd i sin godhet.
   Ni visa och vetande, ni skulle fly inför den vishetens solbrand, i vilken övermänniskan med lust badar sin nakenhet.
   Ni högsta människor inför mina ögon: jag har ett tvivel på er och ett hemligt skratt; jag gissar, att ni skulle kalla min övermänniska för – djävul!
   Jag har tröttnat på dessa högsta och bästa. Från deras "höjd" längtar jag vidare till övermänniskan. Jag har sett dessa bästa nakna, och då fick min längtan vingar ut mot fjärran framtider.
   In i fjärran framtider har jag skådat; i väderstreck som ännu ingen konstnär drömt! Dit där gudar blygs över alla kläder.
   Men förklädda vill jag se er, grannar och medmänniskor, och väl putsade, och fåfänga och värdiga – som "goda och rättfärdiga".
   Och förklädd sitter jag helst själv bland er, så att jag varken känner igen er eller mig själv: och detta är min sista människoklokhet.

Richard in Paris

Richard in Paris, 1970
© Dick Bengtsson / BUS 2009

Foto: Moderna Museet

 • Ansvarig utgivare Tomas Mattsson © MMXII  •   •   • 

Komplementära citat
1"Friedrich Nietzsche, övers. Tage Thiel.