perpetuum mobile
lusten är en outtömlig källa
oaktat att den av saknadens smärta
krigar mot en stjärna;
den går aldrig till vila.
en mörklagd ljuskälla
vars isljus ilar genom kosmos;
"salig mot sin vilja –"
"Där var det också jag på vägen plockade upp ordet övermänniska, och att människan
är något som måste övervinnas: att människan är en bro och inget mål, prisande sin
middag och sin afton som vägen till nya morgonrodnader – mitt ord om den höga middagen
och vad jag eljest satte som symboler över människan likt purpurne aftonrodnader
– även nya stjärnor lät jag er se, och nya nätter: och längs moln och dag och natt
länkade jag leendet såsom en vintergata."
"Hittills har det aldrig funnits en övermänniska. Nakna har jag sett dem båda,
den minsta människan och den största. Alltför lika är de ännu varandra. Även den
största bland människor fann jag ännu – alltför mänsklig!"
smärtan rösten – men varför såg jag inte syndromets metod i mig själv?!
utan kunskap ingen befrielse...
|
Om människoklokheten 1
"Och ni goda och rättfärdiga: mycket behöver ni skrattas
åt, och allra mest måste man skratta åt er fruktan inför den som hittills hette
"djävul". Så fjärran det stora är ni med era själar, att övermänniskan
skulle tyckas er fruktansvärd i sin godhet.
Ni visa och vetande, ni skulle fly inför den vishetens solbrand, i
vilken övermänniskan med lust badar sin nakenhet.
Ni högsta människor inför mina ögon: jag har ett tvivel på er och ett
hemligt skratt; jag gissar, att ni skulle kalla min övermänniska för – djävul!
Jag har tröttnat på dessa högsta och bästa. Från deras "höjd" längtar
jag vidare till övermänniskan. Jag har sett dessa bästa nakna, och då fick min längtan
vingar ut mot fjärran framtider.
In i fjärran framtider har jag skådat; i väderstreck som ännu ingen
konstnär drömt! Dit där gudar blygs över alla kläder.
Men förklädda vill jag se er, grannar och medmänniskor, och väl putsade,
och fåfänga och värdiga – som "goda och rättfärdiga".
Och förklädd sitter jag helst själv bland er, så att jag varken känner
igen er eller mig själv: och detta är min sista människoklokhet.
|
Richard in Paris, 1970
© Dick Bengtsson / BUS 2009
Foto: Moderna Museet
|
|
|