perpetuum mobile
lusten är en outtömlig källa
oaktat att den av saknadens smärta
krigar mot en stjärna;
den går aldrig till vila.
en mörklagd ljuskälla
vars isljus ilar genom kosmos;
"salig mot sin vilja –"
"Jag lärde er all min diktan och traktan: att till ett dikta och sammanfoga
vad som i människan är brottstycke och gåta och grym tillfällighet, och att som
gåtgissare och befriare från tillfälligheten skapa för framtiden och därmed befria
er från allt förgånget:
att lösa upp det förgångna hos människan, och omskapa allt 'det var'
till ett 'så ville jag!' och 'så ska jag vilja'.
Detta allena lärde jag dem kalla återlösning.
Och nu väntar jag på min befrielse, att för sista gången gå ner till
dem.
Ty än en gång vill jag gå ner till människorna. Bland dem vill jag
gå under. Döende vill jag ge dem min rikaste gåva.
Av solen lärde jag det. Då hon går ner tömmer hon sitt guld i havet,
hon den överrika, så att en fattig fiskare, även han, ror med gyllne åra. Detta
såg jag en gång och grät därvid."
smärtan rösten – men varför såg jag inte syndromets metod i mig själv?!
utan kunskap ingen befrielse...
|
Om återlösningen
"Och detta ja, detta allena, är hämnden själv: viljans
motvilja mot tiden och dess "det var en gång".
Det finns alltså stor narraktighet i vår vilja. Och till förbannelse
för allt mänskligt har detta viljans narrspel också lärt sig ande.
Hämndens ande, mina vänner! Den var hitintills människornas
främsta tanke: där smärta fanns, där måste alltid utkrävas ett straff.
"Straff" kallar nämligen hämnden sig själv, med ett lögnord
hycklar den gott samvete inför sig själv.
Och eftersom det i den viljande själv är smärta, då denne inte kan
vilja tillbaka, annat än som nostalgia, så skulle viljan själv och därmed allt liv
vara – straff!
Och nu vältrade moln på moln över andens klara himmel. Slutligen predikade
vansinnet: "Allt förgår, därför att allt är värt att förgås!
Och detta är just rättvisa, denna tidens lag, därför måste den äta
sina barn!" Så predikade vansinnet.
"Tingen är moraliskt ordnade efter lön och straff. Var är väl
återlösningen från arvsynden i tingen och straffet i tillvaron?" Så predikade
vansinnet.
"Moralisk är tingens ordning enligt lön och straff. Var är återlösning
från tingens flöde och straffet att vara till?" Så predikade vansinnet.
"Kan det finnas frälsning om det finns evig rättvisa? Ovältbar
är stenen: 'det var en gång'. Eviga måste även alla straff vara." Så predikade
vansinnet.
|
|
"Vad är denna människa? En hop sjukdomar
som genom anden ingriper i världen: där söker de byte.
Vad är denna människa? En hop sammanslingrade ormar, som inte har någon
ro hos varandra - nu vill de i väg var och en för sig för att söka sig byte i världen.
Se på denna stackars kropp! Vad den led och åtrådde har satt spår i
denna själ - och tar sig uttryck som lust att slå ihjäl och begär efter knivens
lycka.
Den som är sjuk blir hemfallen åt det onda. Ont vill han göra mot det
som gör honom ont.
|