perpetuum mobile
lusten är en outtömlig källa
oaktat att den av saknadens smärta
krigar mot en stjärna;
den går aldrig till vila.
en mörklagd ljuskälla
vars isljus ilar genom kosmos;
"salig mot sin vilja –"
den armerade betongen
har gjutit in själen
betongen hindrar fångarna
att nå fram till viljans ljus
från en form
som drivs av solen
och är rymningssäker
när dynamiten gjort sitt
väntar, med oändligt tålamod,
viljans ljus
på att fångarna,
de kan inte spränga sig fria,
ska skratta sig själva
ut ur den kortslutning
de blint dömt sig till
att uthärda
|
"Nästan i vaggan begåvar man oss med tunga ord om gott och ont. Det är vår
morgongåva. För den skull ursäktar man oss att vi är i livet!
Och därför låter man de små barnen bli saliga mot sin vilja, så att
man i tid må bevara dem från att älska sig själva. Så verkar tyngdens ande.
Och vi släpar troget med oss vad man gett oss till färden, på hårda
axlar över öde berg. Och svettas vi därvid, så suckar man:
"Ja, livet är tungt att bära!"
Men det är bara människan som är tung i sig! Det kommer sig därav att
hon släpar för mycket främmande med sig. Kamelen lik faller hon på knä och låter
sig lastas på.
I synnerhet den starka, bärvilliga människan, i vilken vördnad bor.
För många främmande ord och värden har hon belamrat sig med. Och då tycks livet
som en öken.
|
|
|