"Du min själ, jag lärde dig säga i dag liksom framledes och fordom, och att dansa din ringdans över
  allt här och då och där –
     Du min själ, jag förlöste dig från alla vrår, och gjorde dig ren från stoft, spindlar och skymning –
     Du min själ, jag tvättade bort din lilla blygsel och dunkla dygd, och lät dig stå naken inför solens
  öga. Med den storm som heter ande blåste jag upp svall på din sjö: alla moln blåste jag bort från dig,
  även det åskmoln som dundrar om synd. /.../
     Du min själ, nu gav jag dig allt och även mitt sista: alla mina händer har jag tömt över dig: – att jag
  bad dig sjunga – det var mitt sista –
     Att jag bad dig sjunga – säg nu, säg: vem av oss ska väl tacka? Men än bättre: sjung du min själ,
  sjung för mig – och låt mig tacka –
     Så talade Zarathustra.